17 Juni; Crazy!
17/6 2010
Idag var första dagen på jobbet. Vi skulle egentligen bara gå halvdag, men det händer så mycket att jag inte var hemma före kl 18... Det är otroligt spämnnande, men samtidigt fustrerande och överväldigande. Människor dör verkligen av ting som är fullt behandlingsbara och som ingen skulle behöva dö av hemma...
En kvinna hade brutit lårbenshalsen (fraktur collum femur). Hemma skulle hon blivit opererad, fått blodförtunnande och antibiotikabehandling. Här får hon en tyngd knutet till foten för att sträcka ut benet och får sedan ligga stilla i sängen i 12 veckor på sjukhuset och sen 6 veckor hemma. Hon får inget blodförtunnande, vilket gör risken för blodpropp överhängade. Ingen operation, ingen egentlig behandling.
Jag hade idag en akut sjuk 13 år gammal flicka. Hon fick epileptiska anfall orsakade av njurkollaps och om hon inte fick dialys omedelbart skulle hon inte överleva dagen. Hon bet sig i tungan under ett anfall så att den nästan gick helt av. Jag fick in en spatel och en oesophagus/larynx tub i sista sekunden... Men jag vet ärligt talat inte om tungan blir bra.. Hon låg med syrggas, men strömmen gick hela tiden så hon fick inte det hon behövde. Vi tog henne i ambulans till det stora sjukhuset i Llilongwe förr att hon skulle kunna få dialys. Att få fram en ambulans var svårt, chauffören hade tagit lunch.... Men vi fick fram en iaf till slut. Sedan följde en skumpig tur ca 30 minuter till Llilongwe. I bilen fick hon ytterligare anfall och vi medicinerade så gott vi kunde. Väl på sjukhuset i Llilongwe tog det ca 20 minuter att skaka fram en brits. Personlen visste inte var det fanns eller om det fanns. Men men... Fick tag på en till slut och sen blev det till att fara runt på sjukhuset, i starkt hopp om att hon inte skulle få ett nytt anfall eftersom medicinen var slut, och i hopp om att få hjälp. På dialysen krävde de signatur från pediatrin, och väl på pediatrin krävde de signatur från dialysen.. Det fanns inga läkare och allt var kaos. Till slut fick vi tag på en clinical officer (sjuksköterska som får ordinera mediciner och utföra en del kirurgi) som hjälpte oss. Detae sista vi såg av henne var att hon fick en säng på barnavdelningen, och jag hoppas verkligen att hon faktiskt fick dialys och att hon inte blev ställd i någon kö... Men det är så här, att man måste släppa taget och lita på att nästa plockar upp där man själv slutade. Annars skulle inget gå runt... Uff, jag är orolig för henne nu..
Är dödstrött nu, lägger upp bilder imorgon!! Har insekter att tvinga Linn-Kristin att döda innan vi går och lägger oss.... ;)
Kram Maria
