Mary in Malawi

Frågan om dødshjælp måste tas upp och disskuteras på riktigt nu av politikerna, något parti måste våga ta tag i det..
Som det ær nu ær det så många som ær belagda med vad jag skulle vilja kalla Livstvång. De vill avsluta sina dagar, men får inte lov. Av vem, kan man undra? Vem bestæmmer det? Vem har rætt att sætta sig øver en annan mænniskas rætt att bestæmma øver sitt eget liv och sin egen kropp? Kanske Gud, om han nu finns. Men han ær ju inte den mest verbale mannen och så længe han inte klæmmer ur dig något tycker jag vi borde læmna beslutet upp till var och en.

Livstvång. Eller dødshjælp. Vad ær mest humant?

Sjælvklart skulle en sådan lag behøva regleras, som alla andra lagar. Bland annat en åldersgærns. Utlåtande från psykolog och lækare. Vad vet jag, det ær inte jag som ær bra på att reglera lagar och få de att fungera i praktiken. Men det finns det andra som ær, och jag tror sækert det skulle gå att formulera en bra lag. Jag ær intresserad av en lag om dødshjælp som sista åtgærd før gamla mænniskor som lider, eller som efter ett långt liv ønskar avsluta det med værdigheten kvar.

Olav kommer in till avdelningen. Fødd 1922. Varit frisk fram till før fyra år sedan då han fick en stroke, och sedan har sjukdomarna regnat øver honom. Pneumonier. Urinvægsinfektioner. Sepsis. Han kan inte prata och kan inte røra sig førutom litegrann i ena handen. Han har kateter før urin, han har en PEG-sond i magen, dvs ett hål in i magsæcken men en slang som går ut. Før att kunna få næring. Han har tracheostomi; ett hål i luftrøret med en tub i før att hand øvre luftvægar har kollapsat. Lungorna ær fyllda av slem och vi måte suga honom i trachestomin varje kvart. Han har varit hær många gånger førut, och varje gång ær det samma sak. Bedjande øgon. En hand som kramar hårt och desperat. Om man frågar honom vad han vill, lyfter han sin friska hand och pekar mot himlen. sedan knæpper han hænderna som i bøn. Han kan skriva lite ibland nær han inte ær så trøtt. Och då ær det enda han skriver att han vill få lov att dø.

Men han får inte lov. Tillslut tog han saken i egna hænder. Han tog tag runt peg-sonden i sin mage och slet ut den. Han fick ett fult sår, som snabbt blev infekterat. Han dog en vecka senare efter att ha legat neddrogad med smærtstillande i væntan på att dø. De vakna stunder han hade, var endast smærta.

Karl. Det ær min fjærde natt med honom och varje natt har vi væntat. Hans son och hans hustru har delat på skiften och aldrig læmnat honom ensam. Han har varit sjuk i många år och nu nærmar det sig slutet. Han kan inte røra sig før smærtorna i kroppen, det enda som hjælper ær stora doser morfin, større doser æn jag någonsin gett førut. Varje gång jag ger honom morfin måste jag rækna andetagen så att det inte ska bli før mycket så att han slutar andas. De stunder han ær vaken pratar han inte mycket, men han har sagt att inte ær rædd før att dø, att døden ær det enda rætta før honom nu.
Hans son tar mig åt sidan, desperat bedjande. "Kan du inte ge honom lite mer... så att han får slippa detta? Ingen behøver få veta..."  Men jag har inte lov. Så jag gör det inte. 
Karl levde på dette sættet i två månader. Neddrogad och med svåra smærtor, innan han æntligen fick dø.

Vad ær det som ær så fel?

Nils, fødd 1921, hade varit mycket sjuk i många år. Åkt in och ut på sjukhus. Han fick en dag hjærtstopp på sjukhuset. Det var ingen som tagit tag i att fråga honom om han ville bli återupplivad om man fick hjærtstopp. Allt inom personalen stretade emot att återuppliva honom, det hade inte kænts rætt berættade de i efterhand. Men de gjorde som de var tvungna och startade HLR. De fick igång hjærtat och mannen kom tillbaka till livet. Tills han dog några veckor senare.


Dessa tre fall ær sådan fall som får mig att undra var grænsen går... Når slutar man behandla, och børjar misshandla?

Och så den gamla damen...

Klara fyller 104 år om en månad. Hon ær fullt frisk, men kan inte gå pga av ett brott i ryggen. Hon kænner sig inte deprimerad. Hon trivs med att sitta i sin stol och titta på tavlorna, men hon vill inte titta på de andra patienterna på ålderdomshemmet. Hon blir alltid så nedstæmt nær någon av dem fattas. Inte før att hon tycker synd om det. Utan før att det inte var hennes tur. Klara har træffat sina barnbarnsbarnbarn. Hennes dotter fyller 85 samma år. Klara anser sg færdig med livet och vill dø utan att behøva ha ont och blir sjuk. Men det ær inte lov. Hon har bett sjukskøterskan och lækaren och præsten. Men ingen kan hjælpa henne. "Hade jag kunnat, skulle jag gjort det själv" sa hon "Men jag kan inte stanna mitt eget hjærta".

Klara hann fylla 106 år innan hon blev riktigt sjuk och inlagd på sjukhus. Hon dog i lunginflammation i en sæng i ett grått sjukhusrum, iklædd en grå sjukhustrøja. Ensam. Hade hon velat ha det så?

Vad hade vart så fel med att hjælpa de hær mænniskorna? Vad hade vart fel med att låta Karl slippa sina smærtor, och låta Olav slippa ta sitt eget liv på det smærtsamma sætt han gjorde, att låta Nils få dø sin naturliga død, eller att låta Klara dø med værdigheten i behåll på ett sætt och på en plats hon sjælv valt?

Varfør ær døden tabu? Varfør ær det fult att dø? Nær en mænniska ær som lyckligast, kan hon ibland tænka "Nu skulle jag kunna dø, før de hær ær perfekt". Ær inte det ganska talande før hur døden borde se ut? 

Inatt var jag inne på ett tre-mans-rum. Mannen i mittensængen, vi kan kalla honom Charles, var orolig och ringde på massor før att en av de andra i rummet slutade andas vældigt ofta. Mannen som slutade andas då och då var extremt dålig, och vi visste att han inte hade långt kvar att leva. Charles, som kom från sydamerika, var upprørd och sa;

"My cat, was a proud cat. He was the biggest cat on the street and noone messed with him. He was so proud, the king of the street. When he got old and sick, I decided to let him die with dignity, before he became to sick to take care of himself. I know he would have wanted it that way.. He was such a proud cat. Never showed himself weak. Why is it different with people, why can't we be allowed to die with dignity?" 

http://www.youtube.com/watch?v=Jm-GMG8L-Po
Reportage från expressen.

"Ær du inte rædd før att dø?"
"Rædd? Flicka lilla.. Det ær en vælsignelse. En vælsignelse, att få dø"