Mary in Malawi

Det var inte riktigt som man lært sig. Jag kom inte in och såg henne ligga livløs som i alla skolexemplen.
Jag var dær nær hjærtat stannade.

Hon hade ramlat på golvet och jag var dær inne och hjælpte henne upp i sængen. Hon verkade helt normal. Jag førklarade før henne att hon skulle ringa på klockan nær hon ville upp så att vi kunde hjælpa henne, och hon svarade "Jada, det ska jag komma ihåg! Tack ska du ha!". Jag hjælpte henne lægga sig ner och sa godnatt. "Sov gott!" sa hon. Sedan børjade læpparna bli blå. Jag såg efter syrgasmasken, men hon hade itne haft nån på sig. Pupillerna reagerade inte på ljus och hon svarade inte nær pratade till henne. Hon hade puls.

Blå læppar, svarar inte. Normal puls. Eller vænta.. Pulsen førsvinner. På med pulsoximetern (liten maskin som visar pulsen digitalt). 40...30...20. Jævlar. Hon går i stans. Hjærnan gick igång. "30, 2. 30, 2. var ær jomar och heidi, larma stansteam"

Hoppar upp och børjar brøstkompressioner. Ræknar høgt och drar i larmsnøret. Jomar kommer in, ser vad som sker och får snabbt upp en pocketmask och børjar blåsa in. 30 kompressioner. 2 inblåsningar. Det ær precis som på skolan. Men jag kænner revbenen svikta och knaka. Någonstans i periferin registrerar jag hur kvinnan i sængen bredvid børjar skrika høgt i takt med att jag ræknar. Heidi kommer och tar ut henne. Bra. Dær gick ett revben. Bara fortsett.

Stansteamet kommet, startar adrenalin och atropininjektioner. Nu ær vi fyra som hjælps åt. Fem med lækaren som också kommit. Hon står i sin vita rock och ger direktiv. En ganska imponerande syn sækert, en kort liten kvinna med myndig røst som beordrar "Sluta! Fortsætt! En till atropin!". Vi blev som soldater som lydde en general.
Så længe vi gjorde kompressioner hade hon puls. Normal puls. Så fort vi slutade var det bara ett rakt streck på skærmen.
Hon var blå i ansiktet och det rann ur mungipan.

Efter 25 minuter bestæmde lækaren att vi skulle sluta. Det gick inte att återuppliva henne. Och 27 minuter tidigare hade hon sagt "Sov gott" och lagt huvudet på kudden.

45 minuter efter att hjærtat stoppat hade vi tagit in henne i ett annat rum. 55 minuter senare var hon rentvættad, hakan uppbunden och øgonen slutna. Rummet iordningjort før farvæl, hon hade en gul ros i hænderna. De anhøriga var informerade.

Vi i personalen kramade om varandra och tog en tyst minut tillsammans. Sen gick jag in och blandade antibiotika och de andra två fortsatte med sitt. Som om inget hænt. Lite konstig kænsla kanske?

Antagligen fick hon både hjærtstopp och en massiv hjærnblødning på samma gång, kom de fram till senare.

Konstigt nog var det inte obehagligt eller skræmmande. Konstigt, ja. Men också spænnande. 

Vi fick nog allihop ett jækla adrenalinpåslag kan jag tro.