20/6

Idag gick vi till en liten flod! Det tog ca en timme att gå, och vi fick eskort av ca 15 småpojkar =)

Floden var fin, koseligt att se hur folket använde sig av den =) En man satt och fiskade, en kvinna tvättade kläder och barnen lekte. Men det fanns krokodiler där, så det var inte en plats att bada på. Men badade fötterna =) Gott i vattnet! =) Gläder mig till nästa helg, då blir det Lake Malawi! Och DÅ blir det bad! Krokodiler eller ej! =)

På hemvägen från floden köpte jag ettt sockerrör och delade med alla barnen. Det var gott och saftigt! Otroligt söta ungar.

På kvällen blev det äkta malawisk middag hemma hos Justice Khimbi, Nyathipas man. Träffade Nyathipas mamma, brorson, hund och katt. Otroligt mysigt! Och fantastiskt god mat!

Sikomo Justice! =)

19/6

Idag blev det en tur in till Llilongwe! Malawis huvudstad. Vet inte vad jag färväntat mig riktigt, men staden var väldigt nedgången. Vi såg slumaktiga områden, massor med skräp och gud vet vad på gatorna och folk som satt mitt i och sålde grönsaker och bröd. Alla tuggade sockerrör, och gatorna var täckta av tuggade och utspottade sockerrör. Lukten varierade från nybakt bröd, soptipp, eldat trä och avlopp. Husen var små tegelbyggnader, precis som här i Nkhoma, fast många många fler.

Vi hittade i alla fall ett Shoprite där de hade allt vi behövde, så nu har jag köpt mat för 20.000! (Kwatcha, dvs ca 800 NOK......). Har kommit på en brra regel för att omvandla Kwatcha till norska kronor; ta bort två nollor och multiplicera med 4. Lätt och bra! =)

Att ta sig till ooch från Llilongwe var ett ventyr i sig. De bussar som går är vanliga miniibussar/familjebussar med plats för cirka 6-7 pers. De står parkerade utanför sjukhuset och åker när de är fulla. De är fulla när det inte går att tvinga och pressa in mer folk, vi var 20 stycken (!) totalt på vägen till Llilongwe. På hemresan höll bilen på att gå sönder. Dörren satt löst och gick inte att stänga, så en stackare fick slita med att hålla igen den hela vägen. Bensinen tog slut och det var nära flera gånger att vi fick hoppa ur och gå hem. Men som tur var så gick det bra tillslut, men det tog 2 timmar att ta sig tillbaka till Nkhoma.. den sträckan tar normalt ca 60 minuter med laglig fart, men det beror lite på vem som kör... Första gången vi åkte den vägen tog den 20 minuter.......Chauffören höll 150, hade en egen fil i mitten och låg på tutan. Det är lite intressant förresten.. Malawierna är generellt väääldigt lugna och stressar aldrig (inte ens när de borde...) men när det gäller bilkörning är det noll tolerans... då ska alla fram först, kosta vad det kosta vill. Barn, getter och hundar får bara vara så goda och flytta på sig... =)

Kvällen har ägnats åt att softa med lite vin och film =) och så har vi suttit och pysslat om Spot i många timmar.. Plockat fästingar och borstat och matat... Ska ta och ge honom ett rejält bad en dag så han blir ren och fin =). Någon som har ett fästinghalsband liggande hemma? Isf önskar Spot sig det i present..... =)

Nu ska jag sova, imorgon ska vi vandra till en flod i närheten och titta på krokodiler! =D

Natti natti

17/6 2010

Idag var första dagen på jobbet. Vi skulle egentligen bara gå halvdag, men det händer så mycket att jag inte var hemma före kl 18... Det är otroligt spämnnande, men samtidigt fustrerande och överväldigande. Människor dör verkligen av ting som är fullt behandlingsbara och som ingen skulle behöva dö av hemma...

En kvinna hade brutit lårbenshalsen (fraktur collum femur). Hemma skulle hon blivit opererad, fått blodförtunnande och antibiotikabehandling. Här får hon en tyngd knutet till foten för att sträcka ut benet och får sedan ligga stilla i sängen i 12 veckor på sjukhuset och sen 6 veckor hemma. Hon får inget blodförtunnande, vilket gör risken för blodpropp överhängade. Ingen operation, ingen egentlig behandling.

 Jag hade idag en akut sjuk 13 år gammal flicka. Hon fick epileptiska anfall orsakade av njurkollaps och om hon inte fick dialys omedelbart skulle hon inte överleva dagen. Hon bet sig i tungan under ett anfall så att den nästan gick helt av. Jag fick in en spatel och en oesophagus/larynx tub i sista sekunden... Men jag vet ärligt talat inte om tungan blir bra.. Hon låg med syrggas, men strömmen gick hela tiden så hon fick inte det hon behövde. Vi tog henne i ambulans till det stora sjukhuset i Llilongwe förr att hon skulle kunna få dialys. Att få fram en ambulans var svårt, chauffören hade tagit lunch.... Men vi fick fram en iaf till slut. Sedan följde en skumpig tur ca 30 minuter till Llilongwe. I bilen fick hon ytterligare anfall och vi medicinerade så gott vi kunde. Väl på sjukhuset i Llilongwe tog det ca 20 minuter att skaka fram en brits. Personlen visste inte var det fanns eller om det fanns. Men men... Fick tag på en till slut och sen blev det till att fara runt på sjukhuset, i starkt hopp om att hon inte skulle få ett nytt anfall eftersom medicinen var slut, och i hopp om att få hjälp. På dialysen krävde de signatur från pediatrin, och väl på pediatrin krävde de signatur från dialysen.. Det fanns inga läkare och allt var kaos. Till slut fick vi tag på en clinical officer (sjuksköterska som får ordinera mediciner och utföra en del kirurgi) som hjälpte oss. Detae sista vi såg av henne var att hon fick en säng på barnavdelningen, och jag hoppas verkligen att hon faktiskt fick dialys och att hon inte blev ställd i någon kö... Men det är så här, att man måste släppa taget och lita på att nästa plockar upp där man själv slutade. Annars skulle inget gå runt... Uff, jag är orolig för henne nu..

Är dödstrött nu, lägger upp bilder  imorgon!! Har insekter att tvinga Linn-Kristin att döda innan vi går och lägger oss.... ;)

Kram Maria

16/6 2010

Idag fick vi en ledig dag att vilka upp oss på. Fick inte sova så mycket inatt dock, något kröp omkring under min säng.. ritsch ritsch ritsch lät det.. Men jag låg tryggt och gott i mitt myggnät. Håller alla insekter borta, det är super! =)

Blev väckt kl 6 av att vår house guard knackade på. Han skulle gå hem. Han sitter utanför vårt hus hela kvällarna och nättera och vaktar mot inbrottstjuvar och hyenor. Vi bjöd in honom på mat och han fick med sig en chokladkaka (marabou!!) att ta memd till sine barn hemma.

Idag gick vi till den lokala marknaden. Den var större än jag hade trott, men det var ju väldigt gammaldags. Folk satt på mattor och sålde frukt och grönsaker. I en liten tegelstensbyggnad hade man slaktat getter och nu sålde de köttet. Allt kunde köpas, inklusive huvud, ben och tarmar. Onsdagar och lördagar slaktar de, och jag tror vi får passa på att köpa på morgonen, då det inte finns några möjligheter att kyla köttet så det ligger i värmen hela dagen.

Vi har inte haft något elektricitet idag... ;) hehe. Vi har ätit potatis och tomat som vi lyckade koka på ett gasolkök som grannen hade. Men det var kl 14, och nu är kl snart 20... Ingen ström än och grannen är inte hemma. Hungriga! Måste köpa mycket frukt och sånt som kan ätas kallt.. Och kol... inte glömma kol... Så man kan göra eld och laga mat i trädgården.

I trädgården har vi apor som hoppar i träden! =) När de blivit vana vid oss kommer de komma ner och hälsa på oss säger invånarna.

Vi var på rundvisning på sjukhuset idag också! Det var ortoligt spännande. Man inser att det behövs resurser, men samtidigt blir ma otroligt imponerad över hur mycket de här människorna åstadkommer med så små medel. Sjukhuset har ca 220 sängar, men tar in obegränsat med patienter. Det ligger patienter i samma säng, barn delar alltis säng minst två coh två som standard. En del ligger på golvet. Totalt är den 26 anställda sjuksköterskor på hela sjukhuset. Ganska ofta är en sköterska ensam med två fulla avdelningar. Det är lite annat det än hemma! Sjukhuset var helt öppet ut,, det var inga hela vägar. Inne på vissa salar var det det, men mest var allt öppet. Det gick höns här och var inne i gångarna på sjukhuset. En och annan vildhund strök runt också. Det låter väl konstigt, men jag tycker det är fantastiskt. Det är något jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Och alla är så glada och trevliga, alla stannar och vill prata och visa sina barn.. Tror jag stannar här i Malawi jag =)

En av top tio ting som är megabra här är att vi praktiskt taget har en HUND! =D En otrolig fin, svartvit fluffig liten sak som heter Spot. Han är otroligt hängiven och snäll. Han tillhör grannen, men han är bortrest så hunden tas om hand av grannarna. Och nu är vi närmaste grannen, så nu är den här hos oss =) Jag har kammat ut pälsen på den idag, det gillade han! Nu står han utanför och skäller på aporna. Jaa detta är verkligen en annan värld... =)

15/6 2010

Out of reality, in to the painting...

So now we landed in Malawi. This paradise on earth. The nature is amazing, completely stunning and breath taking. A perfect mis between jungle and desert, plains and mountains.

The sun went down early, at 5 pm it was totally dark outside. We live in a big stone house, surrounded by giant trees and bushes. We also have a chicken and a dog that comes and visits us =).

people walk along the roads, carrying wood, sugar, plants and stone on their backs... The women are carrying everything on their heads. Giant baskets filled with water or food. Little children catch mice and put them on sticks, trying to sell them to people walking by. . It is an entirely different world than the one I am used to.

We had electricity for about one hour. Then we had a blackout, so now im sitting in the light from a candle, listening to the sounds of the jungle. Hyenas are cryingf from the mountains, a dog is barking somewhere close. Cikados and grasshoppers are playing, and a constans sound of something falling liek rain. But it is not rain, it is little tiny worms that lives in the trees. They fall down when it gets dark, and it really sound like it's raining. If they touch your skin, they burn you. But other wise they are harmless. Actually they are pretty cute.

We have a salamander in the bathroom! =) A brown one, he is a real sweet heart.

But there are A LOT of insects... =( they are practically invading us. And I've used so much anti-bug spray so I think I damaged my throat by breathing it... =( Spiders, moths.... bugs.... Uff. I will now try to hide under my mosquito net....

"Improved quality of emergency care 2010"

• Lead Partner: Haraldsplass Diakonale Sykehus, HDS
• Countries: Malawi, Norway
• Created: Feb 15 2010
• Status: Active project

Fredskorpset, Postboks 8055 Dep, 0031""

//Copied from http://www.fk-world.com/en/Projects/Home/?clubId=805

HOMEPAGE FOR NKHOMA HOSPITAL (Check the gallery for pics!):

http://www.nkhomahospital.org/

So, now I'm back in Sweden again



This is the last visit here for about a year. Feels very strange, I don't think I have realized it yet... =(

Said goodbye to my best friend in the entire world today; Tina..


 I will miss you more than words can say.


Next week I suppose you will most likely find me at Christian's place... I want to spend every second possible with him. Love him with all my heart.

 

Frågan om dødshjælp måste tas upp och disskuteras på riktigt nu av politikerna, något parti måste våga ta tag i det..
Som det ær nu ær det så många som ær belagda med vad jag skulle vilja kalla Livstvång. De vill avsluta sina dagar, men får inte lov. Av vem, kan man undra? Vem bestæmmer det? Vem har rætt att sætta sig øver en annan mænniskas rætt att bestæmma øver sitt eget liv och sin egen kropp? Kanske Gud, om han nu finns. Men han ær ju inte den mest verbale mannen och så længe han inte klæmmer ur dig något tycker jag vi borde læmna beslutet upp till var och en.

Livstvång. Eller dødshjælp. Vad ær mest humant?

Sjælvklart skulle en sådan lag behøva regleras, som alla andra lagar. Bland annat en åldersgærns. Utlåtande från psykolog och lækare. Vad vet jag, det ær inte jag som ær bra på att reglera lagar och få de att fungera i praktiken. Men det finns det andra som ær, och jag tror sækert det skulle gå att formulera en bra lag. Jag ær intresserad av en lag om dødshjælp som sista åtgærd før gamla mænniskor som lider, eller som efter ett långt liv ønskar avsluta det med værdigheten kvar.

Olav kommer in till avdelningen. Fødd 1922. Varit frisk fram till før fyra år sedan då han fick en stroke, och sedan har sjukdomarna regnat øver honom. Pneumonier. Urinvægsinfektioner. Sepsis. Han kan inte prata och kan inte røra sig førutom litegrann i ena handen. Han har kateter før urin, han har en PEG-sond i magen, dvs ett hål in i magsæcken men en slang som går ut. Før att kunna få næring. Han har tracheostomi; ett hål i luftrøret med en tub i før att hand øvre luftvægar har kollapsat. Lungorna ær fyllda av slem och vi måte suga honom i trachestomin varje kvart. Han har varit hær många gånger førut, och varje gång ær det samma sak. Bedjande øgon. En hand som kramar hårt och desperat. Om man frågar honom vad han vill, lyfter han sin friska hand och pekar mot himlen. sedan knæpper han hænderna som i bøn. Han kan skriva lite ibland nær han inte ær så trøtt. Och då ær det enda han skriver att han vill få lov att dø.

Men han får inte lov. Tillslut tog han saken i egna hænder. Han tog tag runt peg-sonden i sin mage och slet ut den. Han fick ett fult sår, som snabbt blev infekterat. Han dog en vecka senare efter att ha legat neddrogad med smærtstillande i væntan på att dø. De vakna stunder han hade, var endast smærta.

Karl. Det ær min fjærde natt med honom och varje natt har vi væntat. Hans son och hans hustru har delat på skiften och aldrig læmnat honom ensam. Han har varit sjuk i många år och nu nærmar det sig slutet. Han kan inte røra sig før smærtorna i kroppen, det enda som hjælper ær stora doser morfin, større doser æn jag någonsin gett førut. Varje gång jag ger honom morfin måste jag rækna andetagen så att det inte ska bli før mycket så att han slutar andas. De stunder han ær vaken pratar han inte mycket, men han har sagt att inte ær rædd før att dø, att døden ær det enda rætta før honom nu.
Hans son tar mig åt sidan, desperat bedjande. "Kan du inte ge honom lite mer... så att han får slippa detta? Ingen behøver få veta..."  Men jag har inte lov. Så jag gör det inte. 
Karl levde på dette sættet i två månader. Neddrogad och med svåra smærtor, innan han æntligen fick dø.

Vad ær det som ær så fel?

Nils, fødd 1921, hade varit mycket sjuk i många år. Åkt in och ut på sjukhus. Han fick en dag hjærtstopp på sjukhuset. Det var ingen som tagit tag i att fråga honom om han ville bli återupplivad om man fick hjærtstopp. Allt inom personalen stretade emot att återuppliva honom, det hade inte kænts rætt berættade de i efterhand. Men de gjorde som de var tvungna och startade HLR. De fick igång hjærtat och mannen kom tillbaka till livet. Tills han dog några veckor senare.


Dessa tre fall ær sådan fall som får mig att undra var grænsen går... Når slutar man behandla, och børjar misshandla?

Och så den gamla damen...

Klara fyller 104 år om en månad. Hon ær fullt frisk, men kan inte gå pga av ett brott i ryggen. Hon kænner sig inte deprimerad. Hon trivs med att sitta i sin stol och titta på tavlorna, men hon vill inte titta på de andra patienterna på ålderdomshemmet. Hon blir alltid så nedstæmt nær någon av dem fattas. Inte før att hon tycker synd om det. Utan før att det inte var hennes tur. Klara har træffat sina barnbarnsbarnbarn. Hennes dotter fyller 85 samma år. Klara anser sg færdig med livet och vill dø utan att behøva ha ont och blir sjuk. Men det ær inte lov. Hon har bett sjukskøterskan och lækaren och præsten. Men ingen kan hjælpa henne. "Hade jag kunnat, skulle jag gjort det själv" sa hon "Men jag kan inte stanna mitt eget hjærta".

Klara hann fylla 106 år innan hon blev riktigt sjuk och inlagd på sjukhus. Hon dog i lunginflammation i en sæng i ett grått sjukhusrum, iklædd en grå sjukhustrøja. Ensam. Hade hon velat ha det så?

Vad hade vart så fel med att hjælpa de hær mænniskorna? Vad hade vart fel med att låta Karl slippa sina smærtor, och låta Olav slippa ta sitt eget liv på det smærtsamma sætt han gjorde, att låta Nils få dø sin naturliga død, eller att låta Klara dø med værdigheten i behåll på ett sætt och på en plats hon sjælv valt?

Varfør ær døden tabu? Varfør ær det fult att dø? Nær en mænniska ær som lyckligast, kan hon ibland tænka "Nu skulle jag kunna dø, før de hær ær perfekt". Ær inte det ganska talande før hur døden borde se ut? 

Inatt var jag inne på ett tre-mans-rum. Mannen i mittensængen, vi kan kalla honom Charles, var orolig och ringde på massor før att en av de andra i rummet slutade andas vældigt ofta. Mannen som slutade andas då och då var extremt dålig, och vi visste att han inte hade långt kvar att leva. Charles, som kom från sydamerika, var upprørd och sa;

"My cat, was a proud cat. He was the biggest cat on the street and noone messed with him. He was so proud, the king of the street. When he got old and sick, I decided to let him die with dignity, before he became to sick to take care of himself. I know he would have wanted it that way.. He was such a proud cat. Never showed himself weak. Why is it different with people, why can't we be allowed to die with dignity?" 

http://www.youtube.com/watch?v=Jm-GMG8L-Po
Reportage från expressen.

"Ær du inte rædd før att dø?"
"Rædd? Flicka lilla.. Det ær en vælsignelse. En vælsignelse, att få dø"

Det var inte riktigt som man lært sig. Jag kom inte in och såg henne ligga livløs som i alla skolexemplen.
Jag var dær nær hjærtat stannade.

Hon hade ramlat på golvet och jag var dær inne och hjælpte henne upp i sængen. Hon verkade helt normal. Jag førklarade før henne att hon skulle ringa på klockan nær hon ville upp så att vi kunde hjælpa henne, och hon svarade "Jada, det ska jag komma ihåg! Tack ska du ha!". Jag hjælpte henne lægga sig ner och sa godnatt. "Sov gott!" sa hon. Sedan børjade læpparna bli blå. Jag såg efter syrgasmasken, men hon hade itne haft nån på sig. Pupillerna reagerade inte på ljus och hon svarade inte nær pratade till henne. Hon hade puls.

Blå læppar, svarar inte. Normal puls. Eller vænta.. Pulsen førsvinner. På med pulsoximetern (liten maskin som visar pulsen digitalt). 40...30...20. Jævlar. Hon går i stans. Hjærnan gick igång. "30, 2. 30, 2. var ær jomar och heidi, larma stansteam"

Hoppar upp och børjar brøstkompressioner. Ræknar høgt och drar i larmsnøret. Jomar kommer in, ser vad som sker och får snabbt upp en pocketmask och børjar blåsa in. 30 kompressioner. 2 inblåsningar. Det ær precis som på skolan. Men jag kænner revbenen svikta och knaka. Någonstans i periferin registrerar jag hur kvinnan i sængen bredvid børjar skrika høgt i takt med att jag ræknar. Heidi kommer och tar ut henne. Bra. Dær gick ett revben. Bara fortsett.

Stansteamet kommet, startar adrenalin och atropininjektioner. Nu ær vi fyra som hjælps åt. Fem med lækaren som också kommit. Hon står i sin vita rock och ger direktiv. En ganska imponerande syn sækert, en kort liten kvinna med myndig røst som beordrar "Sluta! Fortsætt! En till atropin!". Vi blev som soldater som lydde en general.
Så længe vi gjorde kompressioner hade hon puls. Normal puls. Så fort vi slutade var det bara ett rakt streck på skærmen.
Hon var blå i ansiktet och det rann ur mungipan.

Efter 25 minuter bestæmde lækaren att vi skulle sluta. Det gick inte att återuppliva henne. Och 27 minuter tidigare hade hon sagt "Sov gott" och lagt huvudet på kudden.

45 minuter efter att hjærtat stoppat hade vi tagit in henne i ett annat rum. 55 minuter senare var hon rentvættad, hakan uppbunden och øgonen slutna. Rummet iordningjort før farvæl, hon hade en gul ros i hænderna. De anhøriga var informerade.

Vi i personalen kramade om varandra och tog en tyst minut tillsammans. Sen gick jag in och blandade antibiotika och de andra två fortsatte med sitt. Som om inget hænt. Lite konstig kænsla kanske?

Antagligen fick hon både hjærtstopp och en massiv hjærnblødning på samma gång, kom de fram till senare.

Konstigt nog var det inte obehagligt eller skræmmande. Konstigt, ja. Men också spænnande. 

Vi fick nog allihop ett jækla adrenalinpåslag kan jag tro.  

Hon ligger i sängen. Snart kommer morgonpersonalen. De går in, ler mot henne och önskar en god morgon. Sen avgörs hur hela dagen ser ut. Kommer hon få borsta tänderna idag? Kommer de tvätta ordentligt så hon känner sig ren och så lukten av svett och gammal säng försvinner? Kommer de använda deodorant? Kommer hon få sitta lite på sängkanten innan de lyfter upp henne på benen, så hon slipper bli yr och illamående? Byter de lakan idag.. Hoppas det, det har læckt ur bløjan inatt men det ær inte sækert det syns. Men det kænns.

Idag har personalen mycket att göra. Hon får inte borsta tänderna, beläggningen på baksidan av framtänderna är tjock och hon är torr i munnen. Hon får en slurk vatten ur glaset på sängbordet, det har stått där sedan igår och det är rester av youghurt från gårdagen på kanten av  glaset.  Hon hoppas att hon ska få ett nytt glas idag. Det tar lång tid för henne att få fram orden, de hinner inte lyssna. De ursäktar sig och lägger henne i sängen igen. Nu har hon iaf kläder på sig. Kateterslangen skaver lite och kliar där den har kilat in sin i ljumsken.  Hon känner sig konstig i magen, skulle nog behöva sitta en stund på toaletten. Men då måste hon få hjälp upp och hon vågar inte sitta ensam på toaletten för att hon är rädd att hon ska ramla. Hon försöker ignorera det och försöker göra det bästa av situationen; sova. Men det är inte lätt, det är mycket som händer runt omkring på sjukhuset. Men tillsut lyckas hon glida in i den vanliga halvsömnen.

Snart är det lunchdags. Då kommer de och ställer in mat. Hon tycker om mat, speciellt køtt med sås och potatis. Hon kan inte tugga længre, men om de skær upp maten ordentligt och om någon støttar henne lite går det oftast fint. Ibland har de kørt maten i mixer.. Smakerna går inte att skilja från varandra. Idag har de gjort det. Allt smakar som såsen, lite salt men inte mycket mer. Hon får hjælp med några skedar, sedan måste skøterskan gå. Det var visst någon annan som behøvde hjælp, kanske. Maten står kvar på bordet brevid sængen- nær skøterskan kommer tillbaka ær maten kall. Den smakar inte gott, hon vill inte ha men tvingar sig att svælja ett par skedar till. Till maten får hon dricka mjølk, men den har blivit ljummen av att stå ute. Men det ær så det ær, hon ær van. Hon kænner att hon i alla fall har tur; damen i sængen brevid kan inte æta alls. Hon har en slang som går in i magen som skøteskorna kopplar någon ljusbrun vætska i.

Natten var lång, hon kunde inte sova. Hon låg illa med ena benet och tankarna snurrade i huvudet. Personalen kom in tre gånger och hæjlpte henne att vænda sig, men ændå låg hon inte bra. Nu har hon ont i benet, kanske det har somnat. Det liksom kryper i det. Vad ær klockan? 13? Lång tid kvar på dagen. Tiden blir så lång.

Timmarna går. In och ut ur halvsømnen. Ibland kom er en skøterska in, hon som var under førmiddagen hade bråttom och hælsade knappt, men hon på eftermiddagen log varje gång hon kom in. Det værmde, hon såg. Hon førstod inte, det gør ingen, men hon såg. Det ær bra. En dag kanske hon kan førstå.

Lækaren kommer på kvællsvisiten. Hon skulle vilja prata med honom, men får inte till att be om det. Hon hoppas att han ændå kommer in en stund, det ær inget nytt att sæga men det skulle kænnas tryggt. Ge mening.

Kvællsmaten kommer. En skøteska hjælper henne att æta den hær gången, och maten ær finførdelat istællet før mixad. Det ær bra. Damen i sængen brevid, hon med slangen i magen, har visst problem med magen. Två andra skøterskor hjælper henne att byta bløja, hon verkar tung; de vænder henne från sida till sida i sængen. Lukten sprider sig i rummet. De pratar tyst om någon speciell bakterie. Vad ær det før nåt, kan det smitta? Maten smaker inte længre, hon vill itne fortsætta æta. Kan inte, det luktar så illa i rummet och hon kan se soppåsen med den gamla bløjan i borta via væggen. Måste de gøra detta under maten... fast de kan ju inte låta henne ligga med det heller.

Det ær dags att sova igen. Hon fick ett nytt glas, och nytt vatten, men det ær varmt nu. Skulle vilja dricka lite och gå på toaletten innan hon somnade. Kvællssystern kommer in med tabletter. Hon svæljer och tænker att hon ska be om hjælp till toaletten sen, och att hon vill be om att få hjælp med tænderna. Hon har fortfarande itne fått borsta de idag.

I medicinbægaren låg en sømntablett. 30 minuter efteråt somnar hon. Vaknar igen sent på natten. Munnen kænns som en øken och hon har ont i magen. Hon når inte ringklockan, hon hoppas att någon kommer in snart.
Tiden går, men ingen kommer. Magen værker och tarmen drar ihop sig. Hon kan inte hålla emot. Det kommer i byxorna. Det ær løst, och hon kænner hur det rinner utanfør. Det svider i såret i ljumsken. 

Kommer ingen snart? Tårar trænger fram i øgonvrån. Hon ær frustrerad. Men det ær såhær, hon vet det. Hon ær van.

En timme senare kommer de och hjælper henne. De ær snælla och lugna och den ena har varma hænder. De tvættar och byter, lægger linnetyd i ljumsken som svitt så illa. Det ær skønt. Hon får vatten att drick och de hjælper henne rætt i sængen. Den ena, hon med de varma hænderna, har lite tid øver och sitter hos henne en stund. Hon håller hennes hand. Det kænns tryggt.
Hon førstår kanske inte.
Men hon ser.
Hon ser.

Idag har jag då tagit det omdebbatterade svininfluensavaccinet. Ett litet stick i armen så var det klart.
För mig är chanserna att bli smittat otroligt mycket större än att jag skulle drabbas av någon biverkning då jag jobbar med patienter som har sjukdomen. Förut har jag tyckt att det varit överdrivet, men nu, sen jag själv upplevt akuta situationer med unga, i övrigt friska människor som drabbats av svininfluensan, ser jag inget överdrivet i att skydda sig. Biverikningar kan man få av allt, läs innehållsförteckningen på alvedon och ipren. Levercirrhos (alvedon). Magsår (ipren). Och en mängd andra biverkningar jag inte kan i huvudet men som man blir mörkrädd bara av att läsa om. Tips: läs flera biverkningar på www.fass.se.

Vi har just nu flera patienter inne på avdelningen som inte kan få alvedon pga paracetamolorsakade leverskador (skador som främst uppstått i kombination med långvarigt alkoholbruk) och med NSAID-relaterade skador i mag-tarmkanalen (NSAID = bl.a. ibuprofen/ipren). För en del blir konsekvenserna mycket allvarliga.

Men är det någon jätteöverhängande risk? Nej inte direkt, inte egentligen. Personligen rekommenderar jag att ta en alvedon eller ipren istället för att gå runt och ha ont i huvudet en hel dag. Jag gör det, inga problem. Det är egentligen ganska beskedliga läkemedel som för ett fåtal personer orsakar svåra biverkningar. Men vad om vi skulle ta och skriva i tidningen varje gång någon fått skador från paracetamol eller ibuprofen? Jag lovar, det skulle bli minst ett fall varje i dag i varje tidning, och ett stort mörkertal som inte sökt vård.

P-piller kan vi också ta upp, bara för att på måfå ta något som många använder. Jag ser ingen debatt om p-piller, trots att det faktiskt finns ett fåtal exempel på unga tjejer som dött av det.

Svininfluensavaccinet då? Väldigt liten sannolikhet att drabbas av biverkningar i jämförelse med våra "vanligaste", "snälla" mediciner.

Är det kanske den stora, snälla, vita hunden i alvedonreklamen som missleder oss? "Är man stor och stark måste man vara snäll..."?

Nej, lite influensavaccin är jag inte rädd för bara för att en tjej börjat gå baklänges.

Maria